22.05.2015 - Av: Peter Brusén, direktör på Socialstyrelsen

Hví hava fólk við menningartarni tað best í einum lítlum bólki?

Í royndini at breiða kunnleika um regluna um lítla bólk, ella den lilla gruppans princip, taki eg avrit av svensku greinini úr tíðarritinum Intra, sum lýsir princippið í æsir. (SW)

 

 

 

Vissa begrepp behöver återerövras. "Den lilla gruppens princip" är ett sådant begrepp som inte på ett naturligt sätt inlemmats i det ordinarie stödet till personer med utvecklingsstörning. Det räcker med att påpeka att det idag snarare är regel än undantag att gruppstorleken i en gruppbostad ligger på sex boende eller däröver. Vi har därför valt att trycka en redigerad och moderniserad version av Peter Bruséns  "Varför skall utvecklingsstörda bo i liten grupp?" från 1991. Den är aktuellare än någonsin idag!

 

Den lilla gruppens princip växte fram på 60-talet som en viktig princip för hur omsorgerna borde organiseras. Utgångspunkten var de stora vårdavdelningarna på specialsjukhusen och vårdhemmen. När man nu byggde om eller byggde nytt så borde avdelningarna inte vara större än att de som bodde där kunde lära känna varandra och varandras vanor. Av någon anledning blev det i regel åtta platser från att tidigare ha varit upp emot 20. Men erfarenheten visade snart att även det var för många. Med stöd av sociologisk forskning och relationspsykologi formulerade då Karl Grunewald på Medicinalstyrelsen den lilla gruppens princip.

__________________________________________________________________________________________

Den lilla gruppens princip    

Av Peter Brusén, direktör på Socialstyrelsen

 

Varför ska personer med utvecklingsstörning bo i liten grupp?

För personer med utvecklingsstörning, som förr togs om hand av samhället, fanns enbart institutioner där de vistades på stora avdelningar med kanske 20-30 personer. Under 60-talet formulerades normaliseringsprincipen som medförde en radikalt förändrad syn på institutionernas roll för den utvecklingsstördes liv och utveckling. Institutionerna skulle organiseras så att de utvecklingsstörda kunde leva ett så normalt liv som möjligt, vilket bland annat innebar att de skulle få leva i små familjeliknande grupper. Små grupper definierades då som ca 6-10 personer. Resultat, som en tydlig utveckling av psykiska och sociala funktioner hos individerna, lät inte vänta på sig. Dessutom utvecklades personalens roll och arbetssätt mot ett större ansvarstagande och därmed större tillfredsställelse i arbetet.

 

Efter hand växte kraven på ännu mindre grupper allteftersom erfarenheterna gav nya kunskaper om hur stor betydelse personliga relationer har för den utvecklingsstördes välbefinnande och möjligheter till utveckling. För varje minskning av gruppstorleken upptäcktes nya sidor hos de utvecklingsstörda. Individer som tidigare betecknats som deprimerade blev tillgängliga och aktiva när världen omkring blev mer begriplig och trygg tack vare färre personer. Det visade sig t ex att det även bland utvecklingsstörda förekommer mobbning, vilket ej varit synligt för personal med ansvar för en större grupp. I slutet av 1970-talet planerades boendegrupper för framförallt svårt utvecklingsstörda till fyra utifrån de erfarenheter man gjort som en följd av att specialsjukhusen avvecklades.

 

Under flera år har en diskussion förts varför det är så bra för utvecklingsstörda att få bo i en mindre grupp. För vuxna som inte bor självständigt i egen lägenhet med eventuellt stöd från hemtjänsten har diskussionen i sak handlat om storleken på gruppen i gruppbostad. Det är gruppbostadens krav på närhet i gemensamhetsutrymme och personalstöd som gett storleken på gruppen betydelse.

För elevhem för barn, eller gruppbostad för vuxna, är en mindre grupp att föredra. Argumenten varierar dock beroende på ålder där det för den vuxne är mest centralt att det är fråga om ett livslångt boende.

 

Det enda undantaget från behovet av den mindre gruppen är egentligen gruppen lindrigt utvecklingsstörda ungdomar. Gruppen kan i det fallet vara nödvändig för att få relationer och kontakter. Utöver sociala och omvårdnadsskäl skall elevhemmet förbereda och träna för ett mer självständigt boende i egen lägenhet eller gruppbostad.

 

Både forskning och beprövad erfarenhet visar hur viktigt det är att gruppen är liten. Erfarenheterna har också visat att för utvecklingsstörda med psykiska besvär blir den mindre gruppen en nödvändighet därför att situationer där konflikter mellan utvecklingsstörda kan uppstå minskar vid minskande gruppstorlek.

 

Det väsentligaste vid en liten gruppstorlek är att antalet möjliga vardagskontakter minskar. Ett flertal undersökningar har visat hur stort antal personer en utvecklingsstörd kan vara tvungen att lära sig känna igen och försöka etablera en relation med.

 

Det teoretiska antalet relationer ökar också snabbt vid ökande gruppstorlek.

 

         Gruppstorlek                    Antal alternativa

                                               relationer inom gruppen

 

                      2                                               1

                      3                                               6

                      4                                              25

                      5                                              90

                      6                                             301

                      7                                             966

                      8                                          2 059

 

Av detta kan man dra slutsatsen att man endast kan tala om en liten grupp om antalet är tre eller fyra. Redan vid fem som bor tillsammans blir antalet alternativa relationer så stort att det blir svårt eller omöjligt att skapa en meningsfull och förutsägbar gemenskap.

Det är ju inte bara antalet utvecklingsstörda personer som är viktiga i sammanhanget, utan även antalet personal. Ökar antalet utvecklingsstörda som bor ihop ökar även antalet personal.

 

När antalet relationer blir för stort får det många viktiga konsekvenser. Individuella problem uppmärksammas sämre och kontakten mellan personer blir alltmer anonym. När personalgruppen blir stor får det också konsekvenser för innehållet i arbetet.

 

En positiv känslomässig utveckling blir möjlig i en liten grupp

Framför allt personer med svåra handikapp befinner sig ofta på en tidig utvecklingsnivå. Behovet av familjeliknande omgivning med en stor närhet, kontinuitet, tillit m m blir nödvändig för en positiv personlighetsutveckling. Ju fler som bor tillsammans ju oftare uppstår separationer. En entydig forskning visar att man skall minska antalet, eftersom de får allvarliga negativa effekter på personers känslomässiga utveckling.

 

Hur viktigt det är att utvecklas i samspel med ett fåtal nära personer visas även hos den psykodynamiskt inriktade forskningen samt i forskning kring känslomässiga bindningar.

Sammanfattningsvis visar forskning att en känslomässig och kognitiv utveckling starkt försvåras om det inte finns ett fåtal personer som man över en längre tid kan relatera djupare till.

 

Begåvningshandikappet ställer krav på struktur och kontinuitet

Begåvningshandikappet innebär svårigheter att tolka och ordna många intryck. Omgivningen och boendemiljön måste därför på olika sätt vara lättbegriplig och underlätta för den enskilde att kunna kommunicera. En viktig aspekt är att det inte är för många deltidsanställda i personalgruppen och att samma personal återkommer kontinuerligt.

 

Kommunikation underlättas i den mindre gruppen

Studier visar hur personalens kommunikation med begåvningshandikappade i en större grupp ofta får en kontrollerande och instruerande innebörd, medan kommunikationen i en mindre grupp blir mer diskuterande och behovsstyrd. I en liten grupp blir individens behov mer synliga och lättåtgärdade, vilket påverkar både arbetsinnehållet och arbetstillfredsställelsen för personalen. Personen får större uppmärksamhet och "bra" beteenden syns tydligare. Inaktivitet minskar i en liten grupp och kommunikationen ökar.

 

Den enskildes inflytande utvecklas i en mindre grupp

Personernas behov blir tydliga och personalen får ökad möjlighet att tillfredsställa behoven på ett mer personligt plan i en liten grupp än vad som är möjligt i en stor grupp. Detta är speciellt viktigt för de utvecklingsstörda som har svårt att kommunicera. I mindre grupper tas initiativ till olika aktiviteter oftare av gruppmedlemmarna. I den stora gruppen tas beslut av personalen och den enskilde pacificeras.

 

Den enskildes självbestämmande är en av de viktigaste delarna i ett gott liv. Erfarenheterna har tydligt visat hur outvecklat den enskildes inflytande ofta är och hur mycket som återstår att utveckla inom detta område. En liten grupp är dock grundförutsättning för att en sådan utveckling ska kunna ske.

 

Socialt samspel i liten grupp

Den mindre gruppen ersätter den familj som de flesta utvecklingsstörda ej kan bilda. Inåt tillfredsställer den lilla gruppen starka psykologiska behov. Utåt behöver de flesta istället ett brett socialt nätverk för att få kamrater, en bra fritid och social gemenskap, d v s att tillfredsställa sociala behov. Kommunikationen får en klarare social funktion i mindre grupper, vilket är viktigt för individen. Vid mindre grupper ökar både den sociala förmågan och kommunikativa färdigheten, vilket leder till fler och bättre sociala kontakter.

 

Samhällsdeltagande underlättas av mindre grupp

Om man bor och vistas i samhället tillsammans med flera med samma handikapp finns uppenbara risker för etikettering. Man blir utpekad som en homogen grupp och ej som personer. Attitydargumentet innebär att andra upplever personen som avvikande. Personen själv kan också uppleva sig som avvikande om han eller hon bor med många med samma funktionshinder.

 

Närståendes relation och kontakt med bostaden påverkas

Också de närståendes relation påverkas av gruppens storlek. Kontakterna med anhöriga ökar då gruppen minskar. Det innebär en påfrestning för närstående om det är för många utvecklingsstörda i gruppen. Också samarbetet med personal blir lidande. Personalomsättningen är högre i större grupper. Att ofta möta ny personal har hämmat många anhöriga.

 

Institutionella rutiner förhindras i liten grupp

Ju fler det är i en grupp, ju fler personal behövs. Det leder till att kollektiva rutiner snabbt utvecklas. Det kan handla om informationsproblem, som att sätta upp fotografier och namn på personal, för att de som bor där skall kunna känna igen alla. Gemensamhetsutrymmet som hör till de enskilda personernas lägenheter blir lätt en plats också för personalen, eftersom personalutrymmet ofta inte räcker till. Kollektiva aktiviteter utvecklas för att förenkla rutinerna runt t ex matlagning och fritid. Arbetet måste med nödvändighet organiseras mer formellt ju större gruppen är.

Forskning har visat hur inflytandet för den enskilde direkt påverkas av vilket inflytande personalen har. I en mindre grupp får ofta personal ett större självbestämmande, vilket får stor positiv inverkan på den enskilde utvecklingsstördes möjlighet att påverka sin egen vardag och personliga miljö.

 

Stora grupper är egentligen ett organisationsbehov

Ibland motiveras större grupper av att rationalitets-vinster finns att få genom samordning av fortbildning, schematurer osv. Men absolut nödvändiga schematekniska behov av samordning borde kunna lösas med en samordning mellan enheter som ligger nära varandra.

I många gruppbostäder eller elevhem där personer med omfattande behov bor, blir personaltätheten så pass hög i varje enhet att behovet av gruppgemenskap mycket väl tillfredsställs.

När det uppstår motsättningar mellan den enskildes behov och organisatoriska förändringar måste den enskildes behov väga tyngst.

 

Kompetensutveckling och gruppstorlek

Det är en vanlig erfarenhet att personalkonferenser och liknande blir mycket tidsödande och svåradministrerade när personalgruppen är för stor. Informationsspridningen i gruppen blir också svårare och mer ohanterlig.

Kompetensutveckling skulle vara ett skäl att föra samman personer med liknande behov i större grupper. Men istället borde en samordning av fortbildningsinsatser med gemensamma studiedagar och liknande i de flesta fall vara möjlig.

Även handledningsinsatser är beroende av en begränsad personalgrupp om den ska ge effekt. Vid stora personalgrupper blir handledning svår att genomföra på ett bra sätt.

 

Personalomsättningen minskar med gruppstorleken

Erfarenheter och forskning visar att personalomsättningen ofta är mindre vid mindre enheter än vid enheter med större grupper. En anledning är att vid en mindre gruppstorlek underlättas arbetet genom att konkreta och tydliga mål kan sättas upp för varje person och sedan följas upp. Arbetet blir då mer meningsfullt. Demokrati och personalinflytande ökar med mindre personalgrupper.

 

Personalens agerande förändras vid mindre grupp

Personal blir mer aktiva när de själva kan påverka situationen och ser ett syfte med arbetet. Forskning har visat att interaktionsmönstret förändras med gruppstorlek så till vida att med större grupper minskar aktiviteter riktade till den enskilde och aktiviteter mellan personalen ökar. Personalens arbete och den enskildes vardag styrs i högre omfattning av regler i den större gruppen. I den mindre gruppen finns däremot  utrymme för diskussioner och spontanitet. Kontakten mellan personerna blir i en större grupp lätt formell och auktoritär, medan den mindre gruppen ger förutsättning för en kamratlig och familjär atmosfär.

 

Vad är en "liten grupp"?

En liten grupp är den med tre personer och även den med fyra. Sex personer är definitivt en stor grupp. 

Antalet alternativa relationer i en grupp på tre personer (A, B, C) är sex:

A–B

A–C

B–C

A–BC

B–AC

C–AB

 

 

Greinin liggur á tíðarritinum INTRA og kann umframt mangt annað áhugavert lesast HER


 
 
 
 
Javni, Hoydalsvegur 42
Postboks 1133, 110 Tórshavn
Tlf.: 208090 javni@javni.fo
Skrivstovan er opin:
týsdag, mikudag og hósdag frá kl. 10.00 til 15.00.